Nästa generations skidåkare…

[Hittills har bloggen mest handlat om en speciell eller flera återkommande gubbar som iklädda putande trikåer eller badbyxor svettats och åbäkat sig igenom diverse aktiviteter. Det här inlägget utgör en viss riktningsförändring och där med också en bloggmilstolpen.]

Så kom då veckans obligatoriska snöfall till Gargellen. Inget man kommer minnas i en mansålder, men likväl täcktes by och berg av en jämntjockt vit täcke. Vid äggliftens dalstation samlas några morgontidiga skidåkare i blandad ålder vid halv nio tiden, några lite mer ivriga att komma upp än andra, t ex en 47-årig pappa som vet hur man trängdes i kön till Galtzigbahn i S:t Anton för 25 år sedan. Och ränderna går inte ur, trots handikappet att bara kommit med andra ägget upp lyckas han vara först ut från toppstationen och ”spåra”. Sanningen är att konkurrensen inte är stenhård och inte orken heller. Efter ett hyggligt många svängar med snön på låren är det bara att stanna och försöka andas och se sig passerad av några yngre förmågor på snowboard. Marodörer!

Återsamling med familjen vid områdes sexstolslift en timme senare. Det som är bra med Gargellen är att de flesta förstår att det ska hålla sig i pisten och lämna områdena bredvid ifred för bättre behövande. Vid toppen av liften har pappan spanat in en utmärkt orörd löpa.
– Josefin, vill du inte prova att åka här. Vi ska bara skråa en liten bit och sen åker vi ner?
– Näää, det vill jag inte…… jo förresten. Om DU åker först.
Så bär det iväg. Pappa först, dotter efter. Halvvägs på skråt börjar de pipa back i kön.
– Jag vill inte. Jag vill inte vara här. Jag vill komma ner.
– ???. Såja, såja, ingen fara, ta det bara lugnt. Bara en liten bit till.
Så är då dags för ögonblicket då själva åkandet ska börja. Josefin först och pappan peppar.
– Ta lite fart, en sväng i taget och ramlar du, lägg dig ner med huvudet upp och skidorna ner. (Lättare sagt än gjort)
Så bär det iväg och visst trillas det men inte värre än att det går att komma upp och fortsätta. Väl nere i pisten säger hon:
– Det där var kul. Kan vi åka igen.

blogg

Josefin i lössnön

Det här inlägget postades i skidåkning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *