Tog en löprunda igår tillsammans med min brorson Hampus, 13 år och orienterare. Första två kilometerna kändes bra tyckte jag så på mitt initiativ fortsatte vi med några intervaller under de kommande tre kilometerna, sen var det dags att ta det lugnt för min del. Jag ropade till Hampus (som låg sådär 50 meter förre):
– Om du vill kan du fortsätta i ditt tempo hem!
De gjorde han och försvann. Avslutade sista kilometer i sådär 4 min/km tempo. Själv klarade mig på stela ben på drygt 5.30.
När jag kom fram blev kommentaren.
– Jag fortsatte hem i samma tempo som vi hade under intervallerna, vi hade ändå bara ”lök” sprungit de första fem kilometerna.

Ridå!